French Baroque Era Painter, 1594-1665 French painter and draughtsman, active in Italy. His supreme achievement as a painter lies in his unrivalled but hard-won capacity to subordinate dramatic narrative and the expression of extreme states of human passions to the formal harmony of designs based on the beauty and precision of abstract forms. The development of his art towards this end was focused on the search for a point of equilibrium and synthesis between the forces of the Classical and the Baroque around which most critical debate in Rome was concentrated during the 1630s. Poussin did not aspire to the classicism of Raphael's idealized human forms or Michelangelo's re-embodiment of the physical splendours of the antique world, nor did he attempt to vie with the bravura and energy of Annibale Carracci's treatment of Classical mythology in the Galleria of the Palazzo Farnese in Rome. Equally he was not concerned with the illusionistic effects and heightened emotionalism of Baroque artists such as Pietro da Cortona and Lanfranco. He was concerned above all with interpreting his subject-matter, whether Classical or religious, and telling a story with the greatest possible concentration of emotional response,  Related Paintings of POUSSIN, Nicolas :. | The Destruction of the Temple at Jerusalem afg | The Nurture of Bacchus | The Triumph of Neptune (detail) DF | The Sacrament of Baptism af | Bacchanal: the Andrians af |
Related Artists:
Owen, William
English, 1769-1825 English painter. The son of a bookseller, he was educated at the grammar school in Ludlow and was sent to London in 1786 to study under Charles Catton the elder (1728-98), coach painter to George III and founder-member of the Royal Academy. Owen's copy of a work by Reynolds, made soon after his arrival, attracted the latter's attention. He entered the Royal Academy Schools in 1791 and exhibited at the Royal Academy the following year. From then on he exhibited there every year, apart from 1823 and 1825, and was elected ARA in 1804 and RA in 1806. He painted a number of rural scenes but specialized in portrait painting. Although his reputation was eclipsed by that of Thomas Lawrence, he was sought after by many of the eminent figures of the day, producing portraits of the Archbishop of Canterbury, Dr William Howley (1813), and of the politician and essayist John Wilson Croker (exh. 1812; both London, N.P.G.); other of his sitters were William Pitt the younger and John Soane. In 1810 he was appointed portrait painter to the Prince of Wales (later George IV) and in 1813 principal portrait painter to the Prince when the latter became Prince Regent. The Prince Regent does not seem to have sat to him but nonetheless he offered Owen a knighthood, which the painter refused. From c. 1820 Owen's health deteriorated until a disease of the spine confined him to his room and finally rendered him incapable of painting. He died after accidentally taking a bottle of opium that had been wrongly labelled.
Jacob Carl Stauder
(1694 -1756 ) - Painter
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.